Vintermörkret i december

Jag älskar december! Just alla ljusen som finns överallt, ute som inne. Men jag tänker ofta hur det var när man var mindre, när man fortfarande trodde på tomten. Man skulle alltid vara snäll för annars kunde tomten veta vad man gjorde och då skulle man inte få några julklappar. Min mamma lurade alltid i mig att tomten stod utanför dörren och hörde vad jag sa och gjorde. Jag gick ut och tittade ibland, det fanns ingen där. Men det fick inte mig att sluta tro på tomten. Jag tror att det som fick mig att sluta tro på honom var när min mammas kusin var tomte ett år. Jag kanske var sju år och väntade förväntansfullt på tomten. Men tomten som kom var det något bekant med tyckte jag. När han hade gått kom jag på att det var en person jag kände som rösten var lik och på något sätt insåg jag själv att tomten faktiskt inte fanns.

Men jag älskar som sagt fortfarande december trots att det nu var ett antal år sedan som detta hände. Men under december brukar det vara mer och mer att göra och en röst som brukar bli hesare och hesare. Men efter förra året så har jag ändå lärt mig något. Då fick jag något, (jag kommer inte ihåg vad det hette, men det var något som kunde infektera stämbanden) som satt kvar till februari. Detta år ska jag försöka ta bättre hand om mig själv.

Trots att julen är värme och gemenskap, så får det mig ändå att tänka på de som t ex inte har någon att fira jul med. Alla dessa människor som inte får uppleva den julstämning som jag får uppleva. Julen är en högtid där vi får tänka på nära och kära och kanske tänka efter hur mycket de faktiskt betyder för oss.

Så tänk på detta Du som läser: Du är betydelsefull!